✿•*¨`*•✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿

Hösten är nu här & alla löven har börjat
falla så sakta ner.
Det jag ej kan förstå, är att jag dig aldrig
mer ska få se.
... För med glimten i ditt ögat, så fick du ju
oss alltid att le.

Jag hoppas du vet, att då du lämnade oss
var den värsta dagen i våra liv.
Och sen försöka förstå att du faktiskt ej
skulle komma tillbaka till oss mer.
Så att säga farväl till dig, var med så stor
smärta i våra hjärtan, & som jag aldrig
trodde jag någonsin skulle behöva berätta.

Men med tiden läker faktiskt ens sår, fast
ärren hos oss för alltid forfarande består.
Och saknaden är ju fortfarande lika svår.

Men jag vet nu att vart jag än livet står, så
hela tiden brevid mig du går.

✿•*¨`*•✿.•*¨`*•. ☆ .•*¨`*•. .•*¨`*•✿